Incalishead’s Weblog

juni 28, 2009

Sparat under: Livet — incalishead @ 11:33 e m

Nätterna är värst! Det är varmt i lägenheten och det går inte att sova om man inte har öppet balkongdörren. Därför tvingas jag lyssna på alla motorcyklar som kör förbi ochjag hör när det är han. Det gör ont i min kropp.Vill inte höra, är livrädd för att titta ut och se honom med någon tjej där bak. Jag saknar honom.Spelar ingen roll hur det var.Tre och ett halvt år kan man inte bara koppla bort så där. Inte jag iallafall. Jag saknar honom. Jag fantiserar om att han ska komma tillbaka till mig, säga att allt ska bli som förr.

Hur kunde han bara kasta bort vår kärlek??? :-(

juni 27, 2009

Nu är det på riktigt

Sparat under: Livet — incalishead @ 10:41 e m

Så hände det. Det som jag gått och väntat på. Jag fick nog!

Jag orkar och tänker inte sitta hemma som en jävla hundvalp och grina efter en karl som så tydligt inte är intresserad!

Tre och ett halvt år blev det. Men egentligen borde jag ha gjort slut redan i höstas, för det var då det riktigt gick åt pipsvängen. Istället blev det det mest utdragna “göra-slutande” jag någonsin har varit med om!

Jag är så fysiskt och psykiskt utmattad att det faktiskt känns som en befrielse!!! Jag är så less på att bli beviken och sårad. Att jämt komma i andra, tredje och fjärde hand…

Att jämt behöva höra : förlåt älskling, jag är dum i huvudet, förlåt älskling, jag förstod inte att du menade så, förlåt älskling… Jag har hört alla ursäkter under himlen. Men nu är det slut! Han kan dra så långt åt helvete så jag hoppas han aldrig hittar tillbaka!

Men jag tror på karma, what goes around comes around. Svinhugg går igen!

Nu längtar jag bara tills jag har slickat mina sår och är tillbaka på banan. Att få träffa någon som förtjänar mig. Någon som tycker att just jag är viktig och värdefull. Han finns där ute,det VET jag. Under tiden hittar ni mig under kudden där jag gråter ut min ångest över att allt går åt helvete!

 

Den här gången / Lisa Nilsson

Välkommen till kriget det tar slut idag . Kanonerna tystnar efter ett sista slag. Jag ska ta vad som är kvar och springa över bergen över haven. Ge min kärlek till nån annan som verkligen vill ha den.

Denna gången är det allvar. Denna gången finns det bara en väg ut . Denna gången är på riktigt. Denna gången är det verkligen slut.

Dagen sliter sönder allt med sina ljusa händer. Jag sätter mig här och väntar på att vinden vänder. Vi byggde upp ett slott på ett grund som inte fanns. Du gav mig allt jag pekade på men du gav mig aldrig en chans.

Denna gången är det allvar. Denna gången finns det bara en väg ut . Denna gången är på riktigt. Denna gången är det verkligen slut.

Jag ska ta vad som är kvar och springa över bergen över haven. Ge min kärlek till nån annan som verkligen vill ha den.

Denna gången är det allvar. Denna gången finns det bara en väg ut .Denna gången är på riktigt. Denna gången är det verkligen slut. Denna gången är det allvar [x5] Denna gången är det allvar. Denna gången bara en väg ut. Denna gången är på riktigt. Denna gången är det slut.

juni 16, 2009

Fuck you!

Sparat under: Livet — incalishead @ 9:48 f m

heidi says fuck you

En sån här t-shirt har jag och den passar mig så bra. För det är precis så jag känner! F U C K  Y O U!!!

Alltså, på svennish, DRA ÅT HELVETE!!

Egentligen så har jag en ganska bra dag idag. Jag känner mig då inte ledsen, less men inte ledsen. Helt klart en skönare känsla! :-)

Vi skulle ha varit tillsammans i veckan jag och älsklingen. Sen kröp det fram att han måste jobba borta måndag, tisdag. Men när det väl kom till kritan så visade det sig att det rörde sig om mån- tors. Då blir det bara några dagar som är vikta för oss och sen kommer hans son tillbaka. Då är han icke tillgänglig! Så veckan när han inte har sonen så jobbar han övertid, lägger ner sin själ och hjärta i sin “hobby”, stunderna som är över, dvs när han ska sova, kan han tänka sig spendera med mig. JAG MÅSTE JU VARA HELT DUM I HUVUDET! :-(

Jag som är snygg, smart, rolig, verbal, omtänksam, snäll, emotionell, uppfinningsrik… Ja, i rätt sällskap vill säga. Nu mer så är jag ofta väldigt gnällig, ältar saker till förbannelse och kan ofta vara jävligt sarkastisk och elak. Men då mår jag inte så bra heller!

Men som sagt, alla kommer till sist till en punkt i livet där man måste välja väg. Jag är där nu, har stått länge i korsningen, tvekat, tagit ett steg hit, ett steg dit… Jag är rädd, fruktansvärt rädd.

Bara ett mirakel kan rädda oss nu.

Sparat under: musik — incalishead @ 8:05 f m

Från Lundell till Agnes, men just nu känns det som “min” låt…

Release me / Agnes

Release me
Release my body
I know it’s wrong
So why am I with you now
I say release me
‘Cause I’m not able to
Convince myself
That I’m better off without you

Yeah, it’s perfectly clear
That it’s not what you need
I tell you that I don’t care
But I don’t want to
Anything that you say
I hear myself agree
And I don’t recognize
What i’ve turned into

I don’t know why I want you so
‘Cause I don’t need the heart break
I don’t know what addictive hold
You have on me I can’t shake
No, I’m not in control
So let me go

Release me
Release my body
I know it’s wrong
So why do I keep coming back
I say release me
‘Cause I’m not able to
Convince myself
That I’m better off without you

I could sleep by myself
you would burn me alive
Find me somebody else
But I don’t want to
Try to leave out the love
That goes against the grain
But I can rationalize it
If I have to

I don’t know why I want you so
‘Cause I don’t need the heart break
I don’t know what addictive hold
You have on me I can’t shake
No, I’m not in control
So let me go

Release me
Release my body
I know it’s wrong
So why do I keep coming back
I say release me
‘Cause I’m not able to
Convince myself
That I’m better off without you

Im not in control, so let me go
Release me
Release my body
I know it’s wrong
So why do I keep coming back
I say release me
‘Cause I’m not able to
Convince myself
That I’m better off without you

Release me
Release my body
I know it’s wrong
So why do I keep coming back
I say release me
‘Cause I’m not able to
Convince myself
That I’m better off without you

juni 11, 2009

vi kunde ha älskat

Sparat under: Livet — incalishead @ 7:43 f m

Saxat ur :

Vi kunde ha älskat/Ulf Lundell

Vi Kunde ha älskat istället för att slåss
om barnens hjärtan om kvinnor
och män och meningslös makt
Vi kunde ha skyddat varann mot dom som vill skada oss
Vi kunde ha slutit oss samman till en kärlekspakt
Vi kunde ha skrattat åt kriget och drivit rädslan på flykt
Du gav mej makten älskling så du kunde ta den
Vi kunde ha älskat
Vi kunde ha älskat
Vi kunde ha älskat istället för att slåss

Vi kunde ha sagt nej istället för att ge vårt blod
i denna dödens dans där hatet fick sej ett skratt
Vi kunde ha följt våra drömmar och gett varandra mod
Vingar över havet istället för kedjor i vår natt
Vi kunde ha hållt en hand mot en kind varje dag
och mött varandras blick
Du gav mej allt älskling
men behöll allt ändå
Vi kunde ha älskat
Vi kunde ha älskat
Vi kunde ha älskat istället för att ge döden vårt blod

Vi kunde ha gett varann all frihet i världen
Vi kunde ha sett varann som drottning och kung
Vi kunde ha slagit sönder våra främlingar
och hållt vår kärlek evigt ung
Ser du inte det?
Vi kunde ha älskat

juni 10, 2009

Sparat under: Livet — incalishead @ 5:27 e m

“Välsigna en främling på främmande mark. Han bär sina ärr som medaljer. Han längtar inte längre till någon blommande park så ge honom några liljekonvaljer. Ge honom himlen och hav och sol. Kanske han glömt bort  dom.” /Lundell

Jag har alltid tyckt mycket om Lundell. Just nu har jag fastnat i en period med massor av Lundell, hans texter är så klockrena och tar raka vägen in i mitt hjärta och fastnar. Hans ord kunde varit mina, han verkar ha upplevt så mycket smärta och sorg men även lycka och glädje. Men han vet då sannerligen hur man uttrycker sig.

Jag önskar jag inte var så “mycket”. Så mycket ledsen, så mycket längtan, så mycket sorg… Det funkar ju iofs på samma sätt åt andra hållet. Men varför? Varför kan jag inte få vara mer lagom? Det är verkligen bara höga berg och djupa dalar…

det är inte roligt

Sparat under: Livet — incalishead @ 4:29 e m

Sååå många människor i ens telefonbok och ändå ingen att umgås med när man känner att man inte står ut med sitt eget sällskap längre! Man ringer hit, inget svar, man ringer dit, nej vi är upptagna, man ringer den, den och den och inget napp.Och så säger min terapeut till mig att varför är du så rädd att vara själv? Hmm, I wonder why… Om man ska vara singel,vilket jag förvisso inte är ännu, (men det känns som det när vi nästan aldrig ses eller hörs) så bör man ha fritidsintressen och ett gäng vänner att tillgå om man inte vill förgås av tristess. Ork är det sista jag har och mina vänner har blivit vuxna.

Just nu kan jag inte direkt säga att jag tycker det är roligt med livet.

juni 9, 2009

varken hund eller katt

Sparat under: Livet — incalishead @ 1:53 e m

Jag mår lite bättre just nu faktiskt. Jag lyckades få honom att prata med mig till sist och det gjorde susen för mig, kanske är det inte bara det, men det känns då bättre iallfall.

Han försökte minsann smita undan eftersom att han är svårt konflikträdd men till sist lyckades jag nå fram. För så här är det, att nu hänger vår relation på en skör tråd och lyckas vi inte nu, ja då är det bara att GE UPP!! För så mycket sämre än så har kan man inte må, inte jag iallafall. Och har han alls ett hjärta den där mannen så måste det påverka honom på något sätt. För även om man inte gör saker med flit så kan det inte kännas bra att veta att ens handlingar eller ICKE handligar leder till att en annan människa mår väldigt dåligt.

Naturligtvis så kan inte mitt liv stå och falla med honom,  som jag skrev tidigare. Men just nu känns det så. Därför har jag börjat gå hos en terapeut.  För mitt liv ska vara bra, han ska bara vara ett komplement, eller grädden på moset så att säga. Det kan som sagt inte vara lätt att känna att man får en annan människa att må så dåligt. Inte riktigt det som är meningen med en relation.

Å andra sidan kan man inte komma undan med allt ansvar genom att säga att man är dum i huvudet och inte K A N tänka. För det är verkligen taskigt att hela tiden ta den enklaste vägen ut för att slippa ta ansvar. Är man så lat och tycker man att det är så J O B B I G T med en relation kanske man skulle köpa sig en hund, eller en katt, så man slipper engagera sig. Dom sitter glatt där och nöjer sig med lite kel och lite mat ibland. Tyvärr så är jag varken det ena eller det andra.

juni 4, 2009

jag minskar

Sparat under: Livet — incalishead @ 7:18 f m

T kom förbi igår (underbart att få prata med honom och få sig en stärkande kram, love you) och han hade varit hos Ew före. Hon hade skickat med lite kläder som hon lånat av mig för säkert ett år sedan eller så. Bla en militärgrön Diesel tischa som jag inte kunnat ha på donkeys. Jag drog på den bara på skoj, voila! Den sitter som smäck!

Dagens BMI är 24,1. Jag väger 64,5 till mina 163,5 cm. Jag har pendlat mellan 68 och 75 de senaste åren. Mest har jag legat på 70.  Även så när den här skiten satte igång. Så jag har gått ner 5,5 kg på lite mindre än en månad.  Det är givetvis inte på något hälsosamt sätt men det enda som är positivt så jag hänger mig fast i det…   ;-)  Egentligen så har jag vägt kring 58, 59 från det att jag blev vuxen. (Om man bortser från att jag alltid gått upp i vikt under mina graviditeter, men det har jag alltid lyckats gå ner igen.) Fast för fyra år sedan gick jag upp i vikt och sen har jag legat där. Inte vet jag om ämnesomsättningen förändrades men jag tror det. För jag äter ungefär detsamma, om inte nyttigare. Hur som haver. Jag hoppas självklart att jag ska kunna börja äta igen, normalt och inte som nu. För allt bara växer i munnen på mig. Och då, när jag kan äta som vanligt tänkte jag försöka gå ner det sista genom att utesluta kolhydrater. Jag har hört så mycket om det och läst en hel del. Jag tror på den idén. Tänker då testa iaf. Även om jag går ner av mig själv de sista kilona så tänker jag köra på lite kolhydrater. OCH lägga ner ciggen. Mindra bra idé. Men vad gör man inte när man mår nog dåligt…

juni 3, 2009

mitt liv

Sparat under: Livet — incalishead @ 8:35 f m

I morse försov jag mig. Det är helt sjukt, för jag somnar ju inte förrän det precis är dags att stiga upp. Måste ha stängt av klockan, för jag minns inte ens att den har ringt trots att jag VET att jag ställde den! Hur länge kan man fungera på så här lite  sömn? Vad kommer att hända? Tänk om man får nån jäkla psykos…

Igår trodde jag att vi skulle ses, jag och mannen. Han fick mig att tro det när vi pratade tidigare under kvällen. Så ringer han mig först efter tio och undrar om jag vill komma. Men då blev det tvärnit! Jag tar inte sån skit nå mer! Vill han umgås med mig så får han höra av sig tidigare. Jag är inte nån jävla sällskapsdam som rycker ut i nattsärken så fort han knäpper med fingrarna. Då får det hellre vara. Speciellt inte efter det han gjorde mot mig i söndags. Hade situationen varit omvänd så hade jag skickat 50 blommorgram samt 1000 förlåt mig sms. Men inte! Istället drar han sig undan ännu mer. Kan ju iofs ha att göra med att jag är gräsligt besviken och förbannad på honom. Men det måste han ju fatta. Även jag har mina gränser och han har klivit över dom med råge nu!

Jag hoppas verkligen att min terapeut kan hjälpa mig. Jag har följt samma mönster i relationer hela mitt vuxna liv. Träffat fel sort män. Män som slår, män som är otrogna, män som är elaka, män som missbrukar osv osv.

Den här gången var det annorlunda. Den här relationen som jag har nu började hur bra som helst. Han var snäll, omtänksam, kärleksfull och R E S P E K T E R A D E mig!! Jag slog bakut först, fattade ingenting. Provocerade honom för att se om han skulle vara kvar. Var jätte misstänksam mot att han var så snäll. Fast sakta men säkert började jag trivas med det nya. Började känna mig lugn i att vara älskad på riktigt. Fylldes av en sån harmoni. Aha, det är SÅ HÄR DET SKA VARA… Och när det gått nåt år, när jag riktigt kommit in i det “normala” sättet att ha en relation på så kom smällen.

Han fick en ny “hobby”  och så var karusellen igång igen. Han kör sitt race. Jag springer efter och gråter, hotar, bönar ber, skriker, gnatar, tjatar… Det här, det KAN jag. Det här känner jag igen. Bara det att jag har växt de här sista åren. Jag vill inte vara med längre. Jag tänker inte ställa upp på det här. Det förstör för mig och för mina barn. Jag har ingen aning om hur lång tid jag har kvar på den här jorden. Men den ska då fanimig inte gå till att gråta efter en karl som inte vill ha mig. Men det vill han ju säger han. Fast, ALLT i hans betende säger det motsatta. Jag blir förvirrad.

Det är där min terapeut kommer in i bilden. För det här klarar jag inte av själv, jag vet inte ens vad som är normalt och inte. Jo, alltså, jag förstår ju att det som händer nu inte är normalt eller ok. Men jag är så inne i det att jag lätt fattar fel beslut, går med på saker som inte är bra för mig. Inte ser när jag blir överkörd.

Jag har bra självförtroende men AP-DÅLIG självkänsla, som så många andra. Men nu tänker jag göra något åt det här. Nu har jag betat av så många andra saker i livet som var problem. Jag har kommit så långt på min väg om jag tittar tillbaka på de senaste 13 åren. Fy fan vad tokig jag har varit. Så dåligt jag har mått. Så mycket skit jag har gått igenom, så illa jag har låtit mig behandlas. Men jag har kämpat på. Kommit en låååång bit på vägen. Det här problemet med män, det har jag varit medveten om väldigt länge. Men först nu är jag redo att ta tag i det. Och det ska jag. För nu börjar M I T T liv!

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.