På grund av stereotypa könsroller har flickor ansetts vara ouppfostrade, ohövliga eller ointresserade, snarare än att man misstänkt att de kan lida av ett funktionshinder.Pojkar ursäktas ofta, då de av naturen (läs folks syn på könsrollerna) anses vara, och ursäktas för att de är, vildare och mer uppåt väggarna. “Pojkar är pojkar” säger man och småler. När det gäller flickorna fnyser man i smyg och anser att “ungen borde uppfostras bättre”. På senare tid har ofta skällsord som “hon är som en jäkla DAMP-unge” använts för att beskriva människor som anses vara jobbiga/störande. Om de bara visste hur “rätt” de ofta har!Problemen flickorna har är dock lika svåra som pojkarnas, även om de utåt sett ter sig annorlunda. Dessa flickor behöver lära sig att hitta sätt att hantera sina känslor och sina reaktioner. Ofta skapar dessa problem bråk på hemmaplan och hemmet blir inte den trygga hamn de så väl behöver för att ladda om och få ro. Därför är det viktigt att dessa flickor har en hobby/sysselsättning som de tycker om att pyssla med och som stärker deras självkänsla. Hittar de sitt specialintresse blir de ofta också mycket duktiga på det de gör, och det i sin tur skapar god självkänsla. Deras ständiga känsla av utanförskap finns där ändå, men det kan kännas bättre om de har något att göra som de kan “glänsa i”.Tonåriga flickor, med bokstavshandikapp, får ofta svår PMS och kan behöva medicinsk hjälp för att hantera detta. Humörsvängningarna före mensen är ofta inget att leka med. Aggressivitet är inte ovanligt.
Tre kategorier
Man delar in flickor med bokstavshandikapp i tre olika kategorier.
Flickor med hyperaktivitet kallas ofta för pojkflickor. De leker mer med pojkar och är ofta vildare och mer fysiskt aktiva. De är inte så sällan också väldigt risktagande.
Medan vanliga flickor ofta väljer gymnastik eller dans, väljer bokstavsflickorna kanske hellre fotboll eller ridning. Sådant med mer fart och fläkt i, mer fysiskt krävande. De klarar sig förhållandevis bra i skolan, tack vare att de är så framåt och initiativrika.
Som tonåringar skolkar de ofta, ljuger, är uppkäftiga och totalt okontrollerbara. Försöker man bestraffa dem får det ofta helt motsatt effekt - mer bråk.
De flickor som inte är fysiskt hyperaktiva, utan mentalt överaktiva = hypoaktiva, är ofta inåtvända och dagdrömmer mycket. De väljer att sitta ensamma och bara drömma/fantisera, framför att delta i lek. Om de leker, föredrar de att leka med ett annat barn i taget. De är också ofta helt nöjda med att vara ensamma och göra saker på egen hand.
Dessa flickor har det ofta svårare i skolan, då de har svårt att vara uppmärksamma längre stunder och hellre drömmer sig bort. De är ofta glömska och oorganiserade. De anses också ibland, felaktigt, vara mindre begåvade än andra - just för att de verkar ha svårt att förstå. De förstår, mer än man kan tro. Problemet är bara att undervisningen sällan är så spännande att de orkar vara fokuserade på vad läraren säger och gör. Ångest bland dessa flickor är inget ovanligt.
De blir också ofta självutplånande, för att smälta in och märkas så lite som möjligt. Kritik är jättesvårt att hantera för dem, då de tar det högst personligt och lätt känner sig kränkta och sårade.
Den sista kategorin är de som är både hyperaktiva och hypoaktiva. De är mer “vakna” än de hypoaktiva men inte riktigt lika utagerande och framåt som de hyperaktiva är. Ett kännetecken på dessa flickor är att munnen “går i ett” på dem. De pratar mycket och snabbt. De blir ofta “jokern” i klassen och har svårt att vara tysta ens då de blir tillsagda på skarpen. Dessa flickor är ofta överkänsliga, skämtsamma och hetsiga.
Flickorna i denna kategori är potentiella ledarfigurer, då de är pratsamma, sociala och spännande med sitt risktagande i olika situationer. Tuffa brudar.
Tjejer i tonåren som tillhör denna kategori riskerar att bli hypersociala, börja röka/dricka samt göra tidiga sexuella debuter. De vill testa allt som verkar spännande och förbjudet.
De flickor som är mycket begåvade är svårast att upptäcka, om de inte har utmärkande drag som påverkar omgivningen, då de har lätt för sig i skolan. Och skolan har vanligtvis inte resurser att se mer än det uppenbara eller vad som egentligen skulle behövas. I de högre klasserna brukar det dock märkas, då de misslyckas med att organisera sitt skolarbete och allt inte längre bara “flyter på”.
Det är av ganska stor vikt att dessa flickor får diagnos så tidigt som möjligt. Annars kanske de i värsta fall måste växa upp i en omgivning som inte förstår dem alls. De blir ansedda som korkade, ouppfostrade och lata. Flickor lider ofta i tysthet och blir med tiden väldigt duktiga på att kamouflera sina problem/svagheter.
Samhällets dom mot dessa flickor är hård. Man ser inte med blida ögon på tjejer som dricker mycket, är upproriska, aggressiva eller sexuellt mycket aktiva.
Om de inte får hjälp, kommer de troligen gå genom livet och känna skam över hur de betett sig i tonåren - trots att de inte kunde rå för sitt beteende. Dessa flickor/tjejer/kvinnor behöver minst lika stor, om inte mer, förståelse som pojkar/killar/män med samma problematik. Det som ställer upp de största hindren för denna förståelse är okunskap och de sociala könsrollerna.
Självklart skall man inte komma undan med vad som helst, eller kunna bete sig illa, och skylla på att man är tjej med funktionshinder och därmed inte rår över sina handlingar. Men med stöd, hjälp och förståelse kan de flesta lära sig att hantera detta och leva ett relativt “normalt” liv.”
|
Min blogg finns väl inte riktigt för att ragga läsare, eller rättare sagt, det som skrivs här har inte samma underhållningsvärde, men det är dock mitt liv och fyller en viktig funktion, nämligen terapeutisk…
