I morse försov jag mig. Det är helt sjukt, för jag somnar ju inte förrän det precis är dags att stiga upp. Måste ha stängt av klockan, för jag minns inte ens att den har ringt trots att jag VET att jag ställde den! Hur länge kan man fungera på så här lite sömn? Vad kommer att hända? Tänk om man får nån jäkla psykos…
Igår trodde jag att vi skulle ses, jag och mannen. Han fick mig att tro det när vi pratade tidigare under kvällen. Så ringer han mig först efter tio och undrar om jag vill komma. Men då blev det tvärnit! Jag tar inte sån skit nå mer! Vill han umgås med mig så får han höra av sig tidigare. Jag är inte nån jävla sällskapsdam som rycker ut i nattsärken så fort han knäpper med fingrarna. Då får det hellre vara. Speciellt inte efter det han gjorde mot mig i söndags. Hade situationen varit omvänd så hade jag skickat 50 blommorgram samt 1000 förlåt mig sms. Men inte! Istället drar han sig undan ännu mer. Kan ju iofs ha att göra med att jag är gräsligt besviken och förbannad på honom. Men det måste han ju fatta. Även jag har mina gränser och han har klivit över dom med råge nu!
Jag hoppas verkligen att min terapeut kan hjälpa mig. Jag har följt samma mönster i relationer hela mitt vuxna liv. Träffat fel sort män. Män som slår, män som är otrogna, män som är elaka, män som missbrukar osv osv.
Den här gången var det annorlunda. Den här relationen som jag har nu började hur bra som helst. Han var snäll, omtänksam, kärleksfull och R E S P E K T E R A D E mig!! Jag slog bakut först, fattade ingenting. Provocerade honom för att se om han skulle vara kvar. Var jätte misstänksam mot att han var så snäll. Fast sakta men säkert började jag trivas med det nya. Började känna mig lugn i att vara älskad på riktigt. Fylldes av en sån harmoni. Aha, det är SÅ HÄR DET SKA VARA… Och när det gått nåt år, när jag riktigt kommit in i det “normala” sättet att ha en relation på så kom smällen.
Han fick en ny “hobby” och så var karusellen igång igen. Han kör sitt race. Jag springer efter och gråter, hotar, bönar ber, skriker, gnatar, tjatar… Det här, det KAN jag. Det här känner jag igen. Bara det att jag har växt de här sista åren. Jag vill inte vara med längre. Jag tänker inte ställa upp på det här. Det förstör för mig och för mina barn. Jag har ingen aning om hur lång tid jag har kvar på den här jorden. Men den ska då fanimig inte gå till att gråta efter en karl som inte vill ha mig. Men det vill han ju säger han. Fast, ALLT i hans betende säger det motsatta. Jag blir förvirrad.
Det är där min terapeut kommer in i bilden. För det här klarar jag inte av själv, jag vet inte ens vad som är normalt och inte. Jo, alltså, jag förstår ju att det som händer nu inte är normalt eller ok. Men jag är så inne i det att jag lätt fattar fel beslut, går med på saker som inte är bra för mig. Inte ser när jag blir överkörd.
Jag har bra självförtroende men AP-DÅLIG självkänsla, som så många andra. Men nu tänker jag göra något åt det här. Nu har jag betat av så många andra saker i livet som var problem. Jag har kommit så långt på min väg om jag tittar tillbaka på de senaste 13 åren. Fy fan vad tokig jag har varit. Så dåligt jag har mått. Så mycket skit jag har gått igenom, så illa jag har låtit mig behandlas. Men jag har kämpat på. Kommit en låååång bit på vägen. Det här problemet med män, det har jag varit medveten om väldigt länge. Men först nu är jag redo att ta tag i det. Och det ska jag. För nu börjar M I T T liv!
Egentligen så har jag vägt kring 58, 59 från det att jag blev vuxen. (Om man bortser från att jag alltid gått upp i vikt under mina graviditeter, men det har jag alltid lyckats gå ner igen.) Fast för fyra år sedan gick jag upp i vikt och sen har jag legat där. Inte vet jag om ämnesomsättningen förändrades men jag tror det. För jag äter ungefär detsamma, om inte nyttigare. Hur som haver. Jag hoppas självklart att jag ska kunna börja äta igen, normalt och inte som nu. För allt bara växer i munnen på mig. Och då, när jag kan äta som vanligt tänkte jag försöka gå ner det sista genom att utesluta kolhydrater. Jag har hört så mycket om det och läst en hel del. Jag tror på den idén. Tänker då testa iaf. Även om jag går ner av mig själv de sista kilona så tänker jag köra på lite kolhydrater. OCH lägga ner ciggen. Mindra bra idé. Men vad gör man inte när man mår nog dåligt…
