Så hade jag skrivit ett långt inlägg och vad händer, jo det kom bort! Nu tänker jag inte skriva nåt mer för nu blev jag sur… 
Arkiv för februari, 2008
Dumma wordpress
God morgon.
Jag har tagit semester några dagar, vad är det som säger att man måste vara ledig på sommaren? Jag ska vara hemma med min lilla skrutt som har sportlov. Hon kommer ikväll, men idag ska jag handla födelsedagspresenter… Tänk, hon blir sex år. Tiden går.
Iallfall så kunde jag sova ut i morse och vakna för egen maskin, det är väldigt harmoniskt. Men naturligtvis så vaknade jag ganska tidigt (för att vara jag alltså) kring åtta. Låg och drog mig en stund men piggnade till, steg upp och hämtade tidningen, tillbaka till sängen och låg där med min tidning, i lugn och ro. För det mesta hinner jag inte läsa tidningen innan jag går till jobbet eller så har någon annan lagt beslag på den…
Skönt. MEN, så började jag läsa tidningen och så blev jag arg! Nu har tydligen polisen avslagit Ida Gards krav på skadestånd. Varför då, jo, hon har inte BEVISAT att hon har farit illa av händelsen!!!!! Men va f…. Är dom helt dumma i skallen????? Där låg hon i godan ro och sov, när polisen stormade hennes lägenhet (de tog fel på lägenhet.) Svartklädda/maskerade dök de upp i hennes sovrum, tvingade upp henne ur sängen trots att hon inte hade kläder, höll fast henne medans andra sökte igenom hennes hem, vägrade svara på tilltal…. Lämnade sedan hennes lägenhet då de insett sitt misstag.
Fine, misstag kan väl vem som helst göra (även snuten, oj då, det hade jag aaaaaldrig kunnat tro.) Men av vilken #”?&%¤# anledning ska man behöva bevisa att man blivit rädd/kränkt av en sådan händelse. Det säger ju sig självt. Eller är det sådana saker man måste räkna med om vi ska ha poliser, att man kan råka ut för sådant och sedan ska de inte ens behöva stå för sitt misstag? Vanliga människor får ju göra det, så varför skulle det inte gälla dom? Hmmm, mitt myndighetsförakt minskar inte precis av såna här händelser! Tjejen har inte sovit en enda natt mer i den lägenheten, I wonder why… Hmmm. Här kan ni läsa denna artikel. Jag har väldigt god lust att lägga till diverse fula ord om poliser, men det gör jag inte då det säkert är olagligt eller eller så, de kan ju bli kränkta…. Ha!
När jag blir stor ska jag INTE bli polis!
Verkligen nicht kul…
Hur gick det då? Hmm, precis som jag trodde! Väl hemma på lunchen steg febern med raketfart, fick jätteont imagen så det var bara att stanna hemma!
Tänkte bara vila mig en stund men “svimmade” i yp tre timmar rakt av. Om ingen snart kan hjälpa mig med mitt super taskiga immunförsvar så blir jag KNÄPP! Har ju varit till läkaren i två omgångar för prover och nu sist så visade det sig att jag låg lågt på järn.
Efter det så började jag äta järntabletter som jag tar tillsammans med c-vitamin plus att jag de senaste åren ätit multivitamner varje dag. Plus att jag äter massor med grönsaker och minst två, tre frukter varje dag. Jag dricker sällan alkohol och röker gör jag inte heller (längre.) Jag feströkte i många herrans år men en vacker dag så insåg jag att det måste gå bort. Jag sade till mig själv (man får bäst svar av sig själv…) “kära barn, nu slutar du genast med denna dumhet, hur kan man vara så korkad att man betalar för att bli sjuk.” Och så var det med det. Jag kommer ALDRIG mer att röka, det vet jag. Det kan jag säga med hundraprocents säkerhet, för jag bestämmer över mig! Även om jag tyvärr rökt från och till sedan 13 års ålder… Men är huvudet dumt får kroppen lida!
Iallafall. Nu har jag gjort allt jag kan för att ta ansvar för min hälsa, så jag hoppas verkligen att denna brist på järn visar sig vara boven till mitt problem, för då går det ju att lösa. Vi får se, jag var i allfall och tog nya prover efter att jag börjat med järntabletter.
Men nu ska jag ta mig i kragen, gå ner till jobbet och genomlida några hemska timmar med feber och huvudvärk. Jag kan bara inte lämna min stackars käre far helt i sticket, så går det när man jobbar med famíljen, på gott och ont.
Puss
Nicht kul…
Redan innan jag hade stigit upp i morse så kände jag när jag vände mig i sängen hur det även vände sig i magen…
Steg upp och tog tempen, nej, inget där ÄN SÅ LÄNGE men jag mår inte bra. Har mått illa ända sedan jag vaknade, kämpar med att inte börjar kräkas. Det funkar verkligen inte nu, vi har nästan inge folk på jobbet. Och jag har inte råd!!! Håll tummarna gott folk, jag vill inte bli sjuk!!
men åh…
I morse väckte lillan mig klockan sex, het av feber och med skrovlig röst… Kissa ville hon, så det bar av till toaletten. Sen tillbaka in i vardagsrummet där vi bäddade ner oss framför tv:n med täcke och kuddar. Preppade med alvedon, nässpray och vatten, något annat ville hon inte ha… Dålig i magen är hon oxå, jag har börjat misstänka att det är influensan hon har för hon är ganska snorig och alla dessa symptom passar ganska bra in på det hennes fröken beskrev i veckobrevet på hur de andra barnen varit sjuk i flunsan!
Som grädde på moset så kom min älskling hem från jobbet, mådde dåligt som f-n. För alla er som INTE känner honom så kan jag berätta att han kan jobba med feber, stukade armar, gipsade ben, nyopererad (ja, han har ett fysiskt jobb,) huvudet hängandes i en sena, halvt avliden… Men nu kom han alltså hem, jättedålig med samma symptom som min lilla gumma… Inte bra alls, inte bra…
I höstas var jag och tog influensa vaccinet på företagets bekostnad, det går liksom inte att ha mig anställd och INTE låta vaccinera mig, för kommer något till Sverige, bara så där lite på besök, så kan man räkna med att jag får det.
Jag kan snart göra en bok om alla sjukdomar jag haft. Kan se det framför mig faktiskt… Hehe..
lördagmorgon
Så skönt med helg, fast fortfarande rasande trött trots att jag somnade tidigt, eller typ svimmade av trötthet more like…
Jag och lillan låg och myste i sängen, sen steg vi upp och åt frukost. Efter det flyttade vi tillbaka till sängen igen, så där som man bara kan göra på helgerna. Något som jag älskar, jag tror jag skulle kunna bo i min pyjamas! Undrar bara hur de skulle ta det på jobbet när jag dök upp där i min nattutstyrsel och tjocksockar… Höhöhö…
Iallafall så gick jag på toan, och när jag kom tillbaka så hade lillan virat in sig i täcket och slocknat. Så högst olikt henne, då kollade jag hennes panna, och visst kändes hon varm. När hon vaknade så passade jag på att tempa henne och självklart så hade hon feber!
Men efter en alvedon så var hon ganska pigg så vi bestämde oss för att följa med Ew och Haeylisen till muséet (hur stavas det eg?) som vi bestämt kvällen innan. Vi tog bilen dit så min lilla sjukling slapp gå.
Vi hade riktigt kul, lekte på andra våningen i “förr i tiden” rummet. Min lilla gumma som är en van besökare tog som vanligt över helt och ställde sig bakom disken i handelsboden. Jag fick agera kund, fast fick inte handla själv utan hon talade om för mig vad jag fick och inte fick köpa och hur mycket av allt. Hahaha, hon är så lik mig, på gott och ont! 
Sen turades jag och Ew om att besöka utställningen In hate we trust vilket var vårt egentliga syfte med besöket. Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om min reaktion på utställningen. Jag tycker att jag är en väldigt öppen, fördomsfri, nåväl (relativt fördomsfri) person. Läser tidningarna och ser på nyheter men ändå, så blev jag så illa berörd av det jag såg. Illamående rent ut sagt! Tänk att människor mördas, misshandlas, mobbas och avrättas på grund av sin sexuella läggning! Ja, det är väl inte en nyhet men ändå, man vet det men när jag väl stod där och hade bilderna framför mig så fylldes mitt hjärta med en djup sorg.
Som jag sade till min äldre dotter när jag hämtade henne från Måttsundsbacken senare den dagen. Som att jag skulle mista min rätt till att leva för att min kärlek riktades till en kvinna istället för en man!!! Vad gör det egentligen?? På vilket sätt förändrar det vem jag är?? Precis som om folk skulle presentera sig som, hej jag heter ditten och datten och är bög/hetero/lesbisk…
Jag har alltid sagt till mina barn att jag älskar dom oavsett, det spelar ingen roll om dom gillar tjejer eller killar eller vad dom mår bra av att bära för kläder. För mig är dom det finaste som finns och är fantastiska människor. Min egna första kärlek var en flicka, tror hon hette Gabriella. Vi gick på dagis, olika avdelningar. Och jag blev förstjust i denna pojke som jag då trodde, men som visade sig vara en flicka… Det säger mig att det är hjärtat som styr egentligen!
Men tänk att inte våga berätta för sina föräldrar, eller man gör det och sen är man inte välkommen hemma längre! Usch och fy!
Iallafall… Kan fastna i sådant grubbleri och det är ju bra att man tänker över livet men man måste njuta oxå, inte drunkna i negativa tankar.
Tiden går…
Idag, 16.20 är det 16 år sedan jag blev mamma för första gången, S E X T O N år sedan!!! Hur kan det vara så länge sedan? Känns högst som några år eller så.
Vid den här tiden för 16 år sedan harde jag ganska ont och undrade om jag var riktigt klok den där gången när jag och min (dåvarande) kille bestämde oss för att skaffa barn. Eller, det var jag som ville och tjatade på honom. 19 år gammal så tyckte jag att det var en jättebra idé, jag var ju arbetslös och var det inte guuuulligt med en bebis?? En liten, gosig, mysig egen bebis… 
Nio månader senare så var jag alltså inte riktigt lika nöjd. Jag var vettskrämd och hade fruktansvärda smärtor som jag alltefter tiden gick hanterade sämre och sämre. Till sist sattes värkstimulerande dropp in (vilket gjorde det hela, om möjligt, ÄNNU ondare!) Och slutligen, efter en timmas krystande, ett klipp och två barnmorskor som lade all sin tyngd över min mage, gjorde sonen sin entré.
4720 g tung och 55 cm lång med kolsvart hår, MASSOR av hår. Han var underbart vacker där han låg och skrek på min mage, pappan grät. Jag tror jag inte fattade något alls, jag var sååå utmattad! Jag tror jag nästan svimmade efteråt av trötthet!
Nu, 16 år senare är sonen 1,83 lång så jag som är 1,63 får stå på tå när jag ska pussa min “lilla” grabb…
Man förstår det inte, det var ju så nyss… Och nu är det bara två år kvar tills han blir myndig och får bestämma själv!
Iallafall så njuter jag av mitt moderskap och av mina barn, (även om det inte alltid varit så) till och med när jag aldrig hittar telefonen, får betala skyhöga teleräkningar, nästan aldrig har tillgång till datorn, tvättar massor med tvätt, diskar enorma diskar, släpar hem tonvis med mat, har 28 tonåringar hemma som låter som brunstiga älgar, alltid måste påminna om läxor, gnälla om blöta handdukar, att dom bor i duschen, aldrig plockar upp efter sig… Ja, listan kan göras HUR lång som helst. Men det bästa i livet som finns, det är mina barn!
Tänk om jag ändå lärt mig spela gitarr…
Jag älskar hårdrock, speciellt gitarrsolon. När jag lyssnar på gitarrsolon blundar jag och blir ett med musiken. Kan se mig själv med en elgitarr på en scen med en jättepublik. Tänk att få dra av solot från Ram it down med Judas Priest… Det vore grjejer det, adrenalinet skulle fullkomligen spruta!
http://www.youtube.com/watch?v=Zyu0hZvMhrY (solot kommer 3,05)
Men, så vaknar man med huvudet i cornflaksen och upptäcker att man inte blev nåt glammigare än en trött receptionist. Kanske jag skulle införskaffa mig Guitar Hero, har hört mycket om det. Då kan man vara sin egna Yngve Malmsteen… Så, om någon känner sig manad så fick ni här ett tips på försenad födelsedagspresent…
Hurra för mig! :-)
Jag vill tacka livet (Gracias a la vida)
(Violeta Parra)
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig två ögon
och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja
det svarta från det vita
och högt där uppe
himlens mantel strödd med stjärnor.Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln
som i all sin vidhet
fångar natten och dagen,
syrsor och små fåglar,
tubiner, hammare, ett hundskall
och ett ösregn
och röstens ömhet hos den jag älskar.Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet
och hela alfabetet
så att jag fick orden
för tankarna jag tänker,
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ ska vandra.Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig lång vandring
för så trötta fötter
genom djupa vatten,
jag gick genom städer,
över stränder, berg, öknar och på stäppland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta
som i grunden darrar
när jag ser på fruken
av det hjärnan skapar,
och det goda långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja lycka ifrån sorgen,
de två ting som skapar alla mina sånger
och mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är samma sånger.
Idag fyller jag år, 36 år, kan knappt tro det! Medans somliga människor knappt vill kännas vid sin ålder när de blir äldre så känner jag precis tvärtom! Jag är lycklig över att ha levt så länge som jag hittills gjort (tack gud) eller vem det nu är som bestämmer ens ålder, ödet? Slumpen? Who knows…
Anyhows, jag älskar att LEVA och jag är så glad att mitt (och barnens) liv blev så bra till sist! Wow! Eller som en religionslärare sade en gång angående ålder, “ju högre berg desto bättre utsikt”. Och det är dagens sanning, men å andra sidan så inser man oxå så mycket som man inte förstår sig på, som man inte vet något om. Jag har blivit mer ödmjuk med åren och bär (de få) rynkor jag hittills fått med stolthet, bevis på att jag lever!
Ha en trevlig dag gott folk!
Kärt återseende
Så var det måndag igen och dags att hämta lillan! Måndagarna när hon kommer från sin pappa är underbara! Sista timmarna på jobbet kan jag knappt bärga mig… Alldeles pirrig i magen, tittandes på klockan, är det inte dags snart…
Och sen när jag slutar, skyndar jag mig till till fritids, rusar över skolgården, rycker upp dörren, uppför trapporna och DÄR, där sitter HON. När vi ses igen efter pappa veckan så är det nästan som i filmerna när kärlekspar som varit åtskilda länge ses igen. Tänk er, ser varandra på långt håll och sedan utspelas allt i slowmotion, de ropar varandras namn som bara låter som ett bröl och rusar mot varandra i hög hastighet men i slowmotion då…
Sen hoppar hon upp i min famn och säger MAMMA, på det där sättet som bara hon kan. Mamma, jag älskar dig högre än rymden. DET SLÅR ALLT!!
Sen går vi hand i hand hemmåt och allt känns bara så bra, allt är precis som det ska. Ordningen är återställd, flocken är samlad, alla mina barn är under samma tak igen.
Missförstå mig inte, jag är glad att hon har en far som bryr sig, att hon har sin pappa och kan lita på honom, känner sig trygg med honom. Men det känns när hon åker och är borta. Ibland hör man föräldrar (som bor med sina barn på heltid) som klagar över att deras barn åkt på semester med den andra föräldern/mormor odyl och förstår inte H U R de ska klara sig. Ha, det går ju jag igenom varannan vecka! Usch, man försöker stänga av, det blir lättare ju äldre de blir. Så kan jag ju förståss inte låta bli att tänka på de föräldrar som aldrig eller nästan aldrig får se sina barn. Men hur ska inte det kännas för barnen??
Men så är det, det är barnens rätt till sina föräldrar inte tvärtom. Som vuxen får man bita i det sura äpplet och göra det som är bäst för barnet!
Nu ska jag natta min lilla älskling, läsa en bok, småprata lite och lyssna på hur hennes andetag blir lugnare och lugnare. Sweet.
