Incalishead’s Weblog

Jag hade aldrig någon bästis, vare sig som barn eller tonåring. Jag var en pojkflicka som gjorde en massa dumheter och var väl aningens dominant för att falla tjejerna i smaken. Och började jag umgås med någon så var det nog deras föräldrar som satte stopp för vänskapen, jag vet inte. Men det var kanske inte så kul att jag fått deras söta döttrar att klä av sig nakna och bli undersökna av doktor Katten, att jag lockat deras telningar att rymma hemifrån (även om det bara var till andra sidan av kvarteret) eller att jag hade visat hur man tuttar eld på något (förstoringsglas funkar bra) eller något annat av alla sattyg jag sysslade med. Nu som förälder så kan jag gott och väl förstå de andra föräldrarna, jag var som en kvinnlig Emil i Lönneberga fast gånger tusen och inte riktigt lika änglalik…

Som tonåring blev det lite värre saker, snatterier, fylla, sniffning, hasch, rökning, misshandel, rymmningar (inte bara till andra sidan kvarteret) och med tonåring så menas 13. WTF!!!! Min son som är 16 har inte gjort en av alla de gräsliga saker jag sysslade med som 13 åring, thank god! Konstig är det ju inte att jag liksom inte var populär hos andra föräldrar, men ont gjorde det i hjärtat lika förbenat. Anledningen till mitt något trista beteende som barn är väl inte en men flera. Dels att min barndom inte var så trevlig (minst sagt) dels som jag idag förstår genetisk, eftersom jag förmodligen har någon bokstavskombination dels att jag faktiskt är bipolär. En tung börda att bära för ett barn/tonåring och ger ju inte de bästa förutsättningar!

För att inte bli ensam, för vem vill vara det? Så drogs jag till andra ungar som var lika mig, som jag idag förstår oxå antagligen hade “från A till Ö” och oxå haft cement i sandlådan och trasiga leksaker. Och då lär man varandra de dumma saker de andra inte kan= INGEN BRA KOMBINATION, men vad göra?!

Tjejkompisar har jag aldrig varit utan, när jag bodde på Gäsjökollektivet (får berätta om det en anna gång som inte är idag) fick jag goda vänner som jag fortfarande har kontakt med (en del iallafall) och sen har jag ju mina systrar och “lillatytte ej att förglömma!  Och visst har jag lärt känna tjejer som jag på ett eller annat sätt hållit kvar kontakten med, men jag har aldrig känt att jag kommit dem nära, eller så har jag inte fixat att släppa dem inpå livet. Det är lättare med killkompisar på något sätt.  För något år sedan lossande det lite, sannolikt när jag började må bättre och hade börjat finna mig själv. Då “fick jag ihop det” med min yngsta dotters brors mamma, hänger ni med? Vi blev singlar samtidigt och hade småttningar båda två. Hon blev min räddning den sommaren (blev hypomanisk har jag förstått i efterhand) och jag blev förmodligen hennes. Många sena kvällar på hennes altan när barnen hade somnat blev det, med Campari och Sprite. Tankar om livet och en hel del gråt… Hon står mig fortfarande nära och betyder mycket för mig. Genom henne har jag lärt känna andra härliga tjejer som verkar kunna ta mig för den jag är (crazy och aningen annorlunda) och hon var oxå den som sammanförde mig med det liv jag har idag och jag har henne att tacka för att jag till sist träffade min älskling!

Life works in mysterious ways… För åtta år sedan träffade jag på Ew, på ett högst underligt vis. Då var hon 17 år och ganska barnslig som man oftast är då. (Inte för att vi ska tala om min egen mognadsgrad på den tiden… ) Det var något hos henne som jag fastnade för trots att jag på samma gång tyckte att hon var ett jävla pain! Men jag beundrade henne för hennes mod. Iallafall så har hon lixom hängt med i mitt liv och jag i hennes av en massa orsaker, något som jag är så innihelvetes glad för idag. För hon är min absolut bästa vän, I’ve got her back and she’s got mine, FOREVER! Vi kompletterar varandra på ett sätt som är helt magnifikt. Hon är mitt bollplank. Man säger att en vän är någon som vet allt om en och tycker om en ändå, det stämmer!  Jag har gjort några jävligt nasty things in my life och Ew, hon vet ALLT! Vi är så jävla lika trots att vi är två helt olika individer. Men vi har samma sätt att se på livet, samma livsåskådning på något vis… Även om vi förmodligen inte alltid kommer att umgås och höras av lika frekvent som vi gör idag så finns hon i mitt hjärta och jag i hennes. Det kan gå tusen år om det så vill men vänskapen kommer alltid att bestå! Hennes dotter känns nästan som mitt barn. Jag älskar henne vilkorslöst och hon finns alltid i mina tankar, jag saknar henne men man slipper det dåliga samvetet som kommer med ett föräldraskap. När jag lessnar är det bara att gå hem eller lämna över till mamma Ew, skönt! Jag är så glad för att jag har Ew, nu är livet precis som det ska vara och jag har, vid 36 års ålder, EN BÄSTIS!

En kund kommer in och söker chefen som är ute en snabbis så jag ringer honom för att kolla när han kan tänkas vara tillbaka? Men tänk om det hade räckt med att jag kunde säga, du en kund här som söker dig, när är du tillbaka?

Men NEJ, det är ju jag! Så istället förklarar jag grundligt om denna kund som bla bla bla… Känner ni igen??? Iallafall får jag ett svar, ger det till kunden som ska återkomma. Allt kunde ju ha varit bra det men det här är ytterligare ett av de problemen jag tampas med, jämt. Jag K A N inte ge en kort förklaring utan att krångla till det med onödiga detaljer. Det är som att min hjärna inte kan se vad som är relevant och inte relevant, inte just då iallafall utan efteråt.

Fråga mig om en vägbeskrivning - det resulterar i en beskrivning i hur många träd som växer där där, huruvida grannens hus till det huset är nymålat eller ej, och den där vackra trädgården som man passerar då, du vet, den där med så många olika petunior visst e den vacker och förresten så vet du att min faster bodde i samma by när hon var liten som den som du ska till nu. FAST, det är inte DIT du ska…. Typ…….

Under tiden är det två jag, den som babblar och en som stillatigande med korslagda armar sitter och skakar på huvudet åt den babblande. Ja men du, kan du bara inte vara tyst nu….. Suck.

Vissa dagar kan jag vara extremt tyst, eftersom att min vakenhet går i vågor. Men andra dagar som idag tex så rinner orden ur mig som jag vet inte vad! Jag ringer till mina vänner och pesteriserar dem när dom är och handlar. Bla, bla, bla..  -Vänta, stopp, måste betala. Ok, jag är tyst och sen sätter min ordsvada igång igen. Kan nästan se framför mig hur de säkert håller bort luren och gör grimaser åt mig. TYST!!

Det jobbigaste av allt är att det nästan inte går att styra, jag vet att många tycker att det är irriterande men vad fan! DÄrför har jag blivit som jag är, en jättesocial eremit. Det är bara de som jag bedömer kan ta mig på det sättet jag är som får träffa mig i alla lägen. Andra som jag inte tror fixar det håller jag mig ifrån.

Det är det här som är så jobbigt med mitt handikapp, att det inte syns. Jag menar, har man synnedsättning så är det knappast någon som ifrågasätter varför man inte ser. Eller om man sitter i rullstol så förväntas man nog inte kunna gå. Men mitt handikapp kan så lätt viftas bort som - äh, hon är lat, hon engagerar sig inte, hon tar inget ansvar, gud så barnslig hon är, ska hon aldrig växa upp osv. osv. Och jag menar inte att jag hellre skulle vara rullstolsburen eller blind, bara att fler kunde ha förståelse. Men så blir det nog aldrig!

Ang det jag skrev alldeles nyss, så måste jag få rätta mig själv. Det kanske inte vore så dumt att bli utredd och få diagnos ändå?

Snälla, nån med ADHD som känner igen sig i min beskrivning av mitt liv, mina morgnar, min oerhörda trötthet, svårt att betala räkningar i tid (fast pengar finns) passa tider, prata “baklänges”, när jag svarar i telefonen måste jag “blanka” hjärnan innan jag svarar, annars kan jag lika väl säga det jag tittar på, typ kassapparat…. Sitta med ett gäng människor och inse att det är tyst för att någon tilltalat mig och jag är i min “egen värld” och därmed inte hör… Att kunna slutföra saker som nåt så enkelt som att duscha!!! Duscha har alltid varit ett problem (inte så att jag går lortig då, löser det på annat sätt) måste dela upp duschningen, kroppen först, torka sig och på med kläder, sen håret, eller tvärtom… Tar ju längre tid och är helt sjukt men V A R F Ö R???  Att inte kunna hålla den “röda tråden” när jag ska berätta något. Även fast det har blivit bättre, allt det jag just har skrivit om har blivit bättre. Jag har ju som sagt hittat strategier för alla “problem”. Men tänk om det gick att göra något åt min extrema trötthet som jag lider mest av på jobbet. För är det inte nog så spännande så blir jag jättetrött och trög på något sätt.

Är det någon som känner igen sig i min beskrivning? Jag har nog känt att jag inte orkar ta itu med detta då det verkar som om folk tror att jag är knäpp då jag börjar surra om adhd… Jag som redan har diagnos bipolär och ena dottern Aspergers… Jag kan riktigt se hur de tänker, men snälla, måste du ha diagnos på allt? Människor är väl som de är… Andra säger sånt rakt ut. Vissa av de som kommenterat har förmodligen själva något men andra lever “normalt” och fattar inte hur det är att leva i ett totalt inre kaos!

HJÄLP!

Läste i tidningen om en tjej som vägrade sminka sig på jobbet och fick sparken. Ja, nu var det väl lite mer komplicerat än så men iallafall… Om det hade vart jag så hade jag oxå fått kicken! OMG typ! Jag är en sån där person som kan se rätt så bra ut faktiskt med lite foundation och concealer, ja, lägger man till lite mascara och ögonbrynspenna så är jag skitsnygg! Men direkt jag tvättar bort sminket så blickar denna groteskt bleka människa tillbaka på mig från spegeln, alldeles svart under ögonen, som ett lik nästan…  Så, om min anställning hängde på sminket så skulle jag inte få jobba kvar, jag är alldeles för trött för att måla mig på morgonen och alldeles för obrydd egentligen.

Klart att jag ibland önskade att man ides lägga mer tid på utseendet men jag sover hellre. Fast det kan inte heller vara hela sanningen då jag sällan orkar sminka mig på helgerna heller. Det är nog så att jag är så pass trygg  i mig själv och struntar mer eller mindre i att jag ser sliten ut (för det gör jag.) Mina barn, min gubbe, min familj och mina vänner tycker inte mer om mig bara för att jag har lite smink, så det får vara. Fast som sagt, ibland stöter man på någon som ser så där äckligt fräsch ut, nåt snyggt halsband, en snygg top, lite cool frissa, ett par snygga skor och lite smink, det är då jag önskar att jag inte var så lat, tänk om JAG orkade se ut sådär. För, jag BLIR piggare när jag fräschat till mig, bytt mina tråkiga sneakers till ett par snygga stilettos och bytt ut min tråkiga hoodie till nåt piffigt. Man känner sig som man ser ut. PUNKT.

Men det är väldigt många år sedan som jag slutade sminka mig varje dag, för det har jag gjort en gång i tiden. När jag var tonåring så var det sällan jag gick ut utan smink, min äldsta dotter är likadan just nu. Sen när jag fick barn så blev det väl att jag målade mig när jag skulle in till stan och fika med andra mammalediga kompisar, något som gjordes ofta. Men så hände något, jag blev sjuk. Och när dödshotet (det inbillade) hänger över en och man tror att man snart ska trilla av pinnen av en anafylaktisk chock eller självantända, ja, då är det inte så intressant om man är sminkad eller ej… Höhö… Sen kom depressionen, då jag bara sov och sov… Den varade i många år och då var det ett under om jag för överhuvudtaget kom ur pyjamasen på dagarna.

Efter att depressionen börjat släppa mig ur sitt grymma grepp så har (är) kampen hård. Men i och med att jag arbetar heltid så tar det så mycket av min kraft så sminket får helt enkelt gå bort. När andra människor går till jobbet varje dag så utgås det antagligen ifrån att det är precis samma för mig. Men ack vad man isåfall bedrar sig! För nästan varje dag är en kamp, att ta sig ur sängen när alarmet tjuter, att inte fastna i nån tanke när jag ska klä på mig, att inte fastna i nån annan tanke när jag äter frukost eller att jag börjar studera ett cornflakes paket eller så. Eller om jag börjar studera nåt i spegeln när jag borstar tänderna, kan förlora många minuter där…. Jag är SUPERKASS på att organisera, att få tiden att räcka till, hur mycket jag än försöker. Men förr om åren så funkade inget alls. Då mådde jag så dåligt att tak över huvudet, mat (nåt fick man väl ihop) och kläder på kroppen fick räcka. Alltså det mest basala.

Nu när jag arbetat i mer än ett år så upplever jag det som att många tar för givet att jag fungerar som vem som helst, men DAH! I don’t! I really don’t!!!! Förmodligen så har jag ADHD och jag vet inte om jag borde utredas för det, menar, vad skulle det göra för skillnad? Det har tagit mig så många år att arbeta ihop den strategi jag idag använder mig av för att för över huvudtaget fungera som heltidsarbetande trebarnsmamma! Vet inte vad en diagnos skulle göra för skillnad. Men Ew har läst nån artikel om en annan mamma med ADHD, påminde tydligen om mig… *skrattar* och hon tänker komma och organisera upp det bättre. Typ med en whiteboard eller nåt sånt, bra, ju mer jag styr upp det desto bättre funkar det  - SJÄLVKLART eg men inte för mig. Ibland är det bara så tungt, kan inte livet bara rulla på. Måste det verkligen ta sån jävla energi att få det enklaste i tillvaron att fungera? Tydligen, för mig iallafall. Det är min börda att bära, min lott i livet. Men det går ju framåt, med stormsteg om jag får säga det själv. Och egentligen så ska jag inte klaga för jag behöver bara läsa tidningen för att bli påmind om att det finns människor som har det sååå mycket tyngre än vad jag nåsin kommer att ha. Och så gäller det att aldrig ge upp, aldrig någonsin. För som jag sa tidigare, MAN ÄR SIN EGEN LYCKAS SMED! Ha en bra dag gott folk, ork vare med Er!