Jag är fortfarande kvar, har varit in på bloggen nästan varje dag, mest för att läsa andras bloggar. Dels de jag redan lagt till mina favoriter men även surfat vidare, från den ena till den andra. Jag älskar att läsa bloggar, läsa om hur folks liv är - egentligen. Fast så är det ju inte heller, många bloggar är självcensurerade, min inklusive. Inte kan jag väl skriva om vem som helst eller vem som helst. Men iallafall, jag tycker om att läsa bloggar, så är det bara.
Att jag själv inte skrivit något beror som ni säkert redan räknat ut på att jag inte mår så bra. Är inte deprimerad eller så, har bara tappat orken, ordentligt den här gången! Men nu är jag tillbaka på jobbet och uthärdar, tre veckor och en halv dag till, sen fyra veckors semester. Det ska bli underbart, hoppas jag!! Jag är lite orolig för att det bara ska bli en massa sovande, för så är det just nu iallafall.
Somnar relativt tidigt, vaknar utmattad, går hem på lunchen och snabbäter - och somnar… Kommer hem från jobbet, lagar mat, plockar undan, sätter på en tvätt, på med tv:n - och somnar igen… Sådär ser det ur just nu, för det mesta, därav min oro över att min semester ska bli “bortsoven”. Igår låg jag i sängen och funderade en stund när jag vaknat efter en lur, är det så här mitt liv ska se ut? Att jag inte orkar någonting? Ingenting av mina projekt blir klara, orkar inte ens se på sonens matcher, orkar absolut ingenting utom det jag måste. Så kan man ju inte ha det! Faktiskt.
Jag har tänkt att jag borde börja promenera, en sväng varje dag. Det behöver jag hur som helst, jag har gått upp i vikt massor, ingenting konstigt med det när det gäller mig, jag har ju funkat så här sen jag blev vuxen. Vikten går upp och ner, kan direkt kopplas till mitt mående har jag konstaterat för länge sedan. Jag äter när jag är uttråkad, som jag så ofta är… då blir det som det blir. Men, och ett stort MEN, hur f-n ska jag ta mig ut och gå när jag inte orkar något. Så klart, bara att bestämma sig. Men nu funkar ju inte jag så. Utan jag drar allt till sin spets, är det viktuppgång på g så väntar jag till jag bara kräks på mig själv och har massor att jobba med istället för att ta tag i det pronto. Och när jag sätter i gång så blir det ordentligt, motionerar varje dag, får ångest annars. Äter hel-rätt och går ner allt som jag behöver. Sen när jag är färdig med “projektet” så återgår allt till det vanliga och ett halvår senare eller mer så är det dags för nästa omgång. Vad gäller vikten så är det ganska länge sedan jag vägde så här mycket. Flera år sedan. Jag tror att jag alldeles strax har kommit till den punkt när jag får ett bryt och drar i gång. Det har jag på känn, och jag känner mig själv ganska bra! Men varför kan man bara inte vara lite mer “lagom”? Ni vet, inte slå på stort när något ska göras och sen bara kunna gå mellan allt eller inget, för det är jag det. ALLT ELLER INGET! Tyvärr så tycker jag inte om det draget hos mig själv, alls!
Som att jag bara har en av och på knapp, min är då för det mesta av. Inget orkar jag, ringer nån och vill ses, så börjar jag känna efter, orkar jag? Nej, det känns motigt och så måste jag dammsuga, tvätta, diska och sen så skulle jag… Och så skjuter jag upp allt till sen, tyvärr så kan sen bli så hemskt mycket senare, flera år i vissa fall.
Jag vill inte leva så här, jag vill leva ett jämnt liv, inte så stora svängningar. Kanske är det där medicinering kommer in i bilden? Men vi får se hur det blir med det och när. Jag hade en tid hos en läkare förr förra veckan, men den blev avbokad och ingen kan svara på när jag får en ny tid. Kanske till hösten? SJUKT!!! Hur f-n ska man orka när man inte ens får den hjälp man behöver???
Min blogg är väldigt deprimerande att läsa, kanske jag skulle döpa om den till GNÄLLBLOGGEN? Mer passande namn… och vet ni, de som känner mig skulle troligen inte säga att det är så de tänker på mig. Jag tror att människor tänker på mig som glad, du skrattar jämt säger många. Och gnäller, visst gör jag det, men bara till mina närmaste. Jag älskar att skratta, men man måste ju ha något att skratta åt. Det är ju inte så att man vaknar efter en lur och börjar garva så där spontant, då behöver man vård, en helt annan vård… 
Mitt stora problem är hur jag tänker, jag måste helt enkelt bli mer positiv.
Eller som Tobbe på Gäsjökollektivet skulle ha sagt, ge upp innan du ens har försökt! Jag kan se det framför mig, hur han lägger armen om mig och skrattar sitt bullriga skratt och den där gnälliga västerås dialekten… May god rest his soul in peace
WitchBitch sa,
juli 1, 2008 @ 9:41 är
Du kommer snart igen, tror jag.
Jag har också haft en svacka ett tag och bloggen som tidigare varit sån inspirationskälla känns mest som ett krav och inte rolig alls.
Hoppas du snart mår bättre och att din semester blir fin, med lagom sömn.
kram!
incalishead sa,
juli 1, 2008 @ 1:09 pm
WitchBitch:
Jo, det känns så. Släpper även in lite sommar med nya färger på bloggen…
Sol ute, sol inne, sol i hjärtat, sol i sinne….
Ta semester från bloggen om det känns så. Jag tyckte att det var jätteskönt! Om det kan vara till någon tröst så tycker jag mycket om att läsa din blogg, inspirerande och väcker tankar!
Kram
TantVass sa,
juli 7, 2008 @ 3:02 pm
Åååhhh usch vad jag känner igen det där “projektfungerandet”! Sen är jag tvungen att skynda mig innan projektenergin är slut.. för då är den det oåterkallerligen och då är det kört tills nästa gång. Hehe, många ofärdiga ollar i stickningslådan.
Käns som värsta straffet.
Men vad gör man om man inte kan känna projektenergi.. om man t.ex måste tänka på vad man äter eller måste måla färdigt väggarna i ett rum? Jag vet inte
Men vaffan.. Här får du en bild
http://lh4.ggpht.com/TantVass/RXSR75EI2vI/AAAAAAAAAAM/Z88TJtYHb30/s144/banderoll.jpg
Tant Rasch sa,
juli 14, 2008 @ 1:20 pm
Ä, du kommer igen. Jag har samma trista mur jag med. Den kommer oftare när jag har för många saker att ta ansvar för. Jag är så vidrigt allergisk mot stress. Men jag har börjat lära mig att inte skämmas för mycket de här gångerna jag rymmer från livets cirkus (djuuupt hahaha).
Mer så att jag gillar läget och låtsas att jag har semester och bara behöver göra latheter, som att läsa och träna på gymmet.
hmm - Projektenergin är väl en sak, men den kan knappast existera utan “skit i det du så lever du längre”- Energiladdaren. (En 7:e kusin till Energispararen och syster till Energislukaren)
WitchBitch sa,
juli 15, 2008 @ 2:42 pm
hej igen!
saknar dig, har du gått i idé? Jag hoppas att du har det bra i alla fall och lämnar av en sommarkram i det gröna sköna!
Ella sa,
juli 16, 2008 @ 7:24 pm
Hej!
Det kunde ha varit jag som skrivit det du skriver. Ju mer jag har att göra desto svårare har jag att komma igång. Alltid av eller på. Men nu med en hel del mediciner i kroppen börjar det bli bättre.
Det känns inte riktigt så, men när jag tänker efter så är det så. Skillnaden är att jag inte är lika snabb och “inspirerad” när jag har ork, men heller inte lika handlingsförlamad när jag är trött. Mina toppar och dalar har liksom planat ut och närmat sig mitten.
Skönt men konstigt att vänja sig vid, och jag saknar dom där riktiga energikickarna, men man kan ju inte bara få ha det bra kvar tyvärr…
Hoppas du har en underbar semester och tack för att du kommenterat hos mig!
Kram Ella
incalishead sa,
juli 18, 2008 @ 12:14 pm
Tant Vass: Ja det är ju just det, allt ligger på hög och väntar… Känner nästan hur draperiet som jag höll på att sy (när energin tog slut) tittar på med sorgsna ögon eller suckar varje gång jag går förbi…
incalishead sa,
juli 18, 2008 @ 12:16 pm
Tant Rasch: Skit i det så lever du längre, vart hade jag varit om jag inte användt mig av den principen… Moahaha….
Som tur är så kommer väl orken tillbaka nån gång…
incalishead sa,
juli 18, 2008 @ 12:17 pm
WitchBitch: Tack gulle du.
incalishead sa,
juli 18, 2008 @ 12:20 pm
Ella: Jag har alltid haft få men VÄLDIGA energikickar när de väl har kommit. Tyvärr så tappar jag orken helt efteråt så det känns som om jag hellre skulle vara lite mer jämn. Vad hjälper det att man orkar tre dagar när jag sover de andra 33 typ…
Tack jag SKA ha en underbar semester *bestämmer*.
Detsamma till dig.
Kram