Incalishead’s Weblog

Vem är jag då?Ja, det beror nog på vem du frågar.

Somliga skulle säga att jag är underlig, andra att jag är knäpp, någon att jag är helt lost i pallet, pratsam, högljudd, skrattandes… you name it.

Såhär beskriver min älskade vän Ew mig:

“Tjejig kvinna som vägrar stöpas i en form eller fastna i ett fack. Orginell utan att vara konstig, rolig utan att vara löjlig. Diverse diagnoser som mer eller mindre stämmer, säkert flera som skulle kunna passas in, och alltihopa gör dig till den du är. För första gången i ditt liv trivs du med dig själv och din situation, och har någon typ av harmoni och balans - så gott det går med 2 tonåring och en 6-åring med integritet sällan skådad.Du är stark, driftig och empatisk. Dina erfarenheter har fört dig dit du är idag, allting har en mening och allt du lärt dig har gjort dig till den fantastiska människa du är. Du är en stark klippa att luta sig på, men du har inga problem att gråta ut och visa dig mänsklig inför oss som stöttar dig. Man kan alltid lita på din hjälp, även om du är en kronisk tidsoptimist.Städfreak, renlighetsmani, ordningsnazist, empatisk, kärleksfull, respektingivande, förtroendeingivande, stark, driftig, vacker, andlig och helt fucking fantastisk.”

Nåja… Om jag själv skulle beskriva mig så fick det bli något sånt här: en kombination av Nemi/Neil (hippien från The Young Ones) och Ozzy Osbourne. Jag är en hårdrockande/goth/mc-brutta som är en aningens förvirrad… Jag är omtänksam, pratsam (ofta ALLDELES för pratsam) emotionell, ofta FÖR emotionell… Jag har svårt att se på nyheter utan att bli deprimerad, kan till och med bli ledsen av tv-reklam, bär hela världens samvete på mina axlar!

Jag har diagnosen bipolär typ 2, fick den för bara ett år sedan, har varit sjuk (mer eller mindre) sen -96. (Ska nu utredas för ADHD/ADD.) De första åren var jag väldigt dålig, vad sägs om att tillbringa en hel natt i duschen för att man tror att man ska självantända???? Eller att man vare sig vågar äta mat eller dricka VATTEN för att man tror att man ska få en anafylaktisk chock… Nu kan jag garva åt det, men inte då… Det gick så långt så att jag bestämde mig för att ta mitt eget liv. Då blev jag inlagd på psyket, sen fick jag komma till en kognitiv terapeut (Margit) något som förändrade mitt liv! Jag fick tillbaka tron på livet igen och sakta men säkert så har jag börjat tillfriskna och upptäckte att livet var/är underbart. Att jag är en fantastisk människa och att jag har tre underbara barn.

Mina älskade barn, de har haft det tungt men klarat sig ganska bra iallafall. Fast vi har ju så klart haft många stöttande människor runt omkring oss, tack och lov för det! Minstingen (som går under smeknamnen bebisen, lillan, skrutten etc fast hon är sex år) hon har klarat sig bäst skulle jag tro, för mitt tillfrisknande började innan hon föddes.

Mina barn har alla olika pappor, inte alltid så kul. Mitt liv är lite som Tomten är far till alla barnen… Det är inte alltid så kul, eller egentligen, det finns nog ingenting som är positivt med att ha olika pappor men nu är det som det är, bara att gilla läget…

Finns en låt som jag tycker så mycket om, texten talar till mig, Walking in my shoes med D.M.

“Now I’m not looking for absolution
Forgiveness for the things I do
But before you come to any conclusions
Try walking in my shoes
Try walking in my shoes

You’ll stumble in my footsteps
Keep the same appointments I kept
If you try walking in my shoes
If you try walking in my shoes”

En del av texten, men så är det. Det är så lätt att döma, men först måste man ha provat att leva som jag innan man dömer, nu är det så här det är och det går framåt! 

Kort sammanfattning, är inte så bra på kort som ni kanske märker…

36- årig tjej, tre barn i åldrarna 16, 13 och sex år. Samt min “bonusson”som är 14. Har kille (den bästa som finns) sedan två och ett halvt år tillbaka. Nybliven sambo, känns HIMLA bra!  Jobbar heltid, har gjort det i lite över ett år efter att ha varit sjukskriven från och till i över tio år.

Mitt liv går i 1000 knyck och mer därtill, men handlar mest om att jobba, hämta lillan från skolan, handla, laga mat, diska, tvätta, skjutsa ungar osv. osv. Det är en lyx att få duscha ifred! Varannan vecka är lillan hos sin pappa, de två stora bor hos mig på heltid. Min äldsta som är en pojke påminner jättemycket om Jeremy från Zits och den mellersta är en tjej och hon är PRECIS som de flesta tjejer är i hennes ålder.  Hennes bror skulle kalla det för fjortis, jag säger Paris… höhöhö, Hilton alltså… Och lillan är lillan. En VÄLDIGT viljestark tjej som nog har väldigt många drag av mig, på gott och ont…