Incalishead’s Weblog

Jag bara måste få länka ett inlägg som Ew skrev om mig, det var så roligt att jag fortfarande skrattar… Och gråter, eftersom att jag är så emotionell och just nu är mitt liv som en berg och dalbana. Det är skönt att förstå att mina “skumma” personlighetsdrag har ett namn och att det finns en förklaring till mina problem och sorgligt, för att det tog 36 år att få veta det. Anyway, läs och skratta, jag lovar, ni kommer det!

Ew, du e fan sjuk….  

Möte med Bup i förrgår, bara jag och psykologen. Behövde få “lufta” mina tankar och få mer hjälp med hur jag ska bemöta min dotter så att vi båda två ska må bättre. Kom dit och mådde inte så bra redan innan, “den tiden” på månaden ni vet…(massor av PMS som vanligt). Vi satte oss och så frågade hon hur det hade gått sedan förra gången jag var där. Jag berättade lite om dotterns nya medicin och att den ännu inte verkar fungera trots att vi gått upp i dos. Sedan frågade hon hur jag mådde, det skulle hon inte ha gjort, för det var som att trycka på en knapp, jag började stortjuta! Riktigt hulkade.

Det var utredningen på dottern som satte igång tankarna om mina egna problem. Jag hade ju Bipolärt Syndrom som diagnos då, men när jag blev påvisad dotterns problem så började jag titta på mina egna. Själv så har jag ju alltid trott att mina egenheter och problem har berott på min barndom och alla traumatiska saker som hände då. Självklart så har det såklart också påverkat och satt sina spår. Men under tiden när dottern utreddes och Bup ställde frågor till mig om hur jag var som barn kontra nu så föll poletten ner. Det gick relativt fort när jag började inse att jag har en större problematik än jag har “papper” på. Innan jag började arbeta så hade jag heller inte lika stor insikt i vilka problem jag har, jag gick ju bara hemma, trodde att min oförmåga att uträtta saker kom från att jag helt enkelt var “försoffad” och att det enda som behövdes var ett jobb. Men nu när jag arbetat i mer än ett år så kan jag säga att så inte är fallet. Ju längre jag arbetar desto mer tydligt blir mina problem.

Jag behöver hjälp, jag vet inte hur jag ska orka det här! Nu tampas jag alltså själv med mina problem samtidigt som jag försöker hålla dottern under armarna. Precis som en drunknade ska hjälpa en annan icke simkunnig… totalt hopplöst - känns det som iallafall. Jag är glad att dottern fått diagnos så hon slipper ha det som jag haft det. Iallafall så har hon ett namn på sina problem, självklart så löser sig inte allt bara för att man har diagnos. Men tänk om jag hade haft det, då hade jag kanske sluppit lida så mycket.  Sluppit känna mig som att jag var världens mest anvarslösa människa helt enkelt…  

Jag mår S K I T!!!

Det kommer nog inte att hända så vidare värst mycket på min blogg ett tag framöver känns det som, all min energi är slut! Först så mådde jag bara dåligt, blev ledsen och kände mig “liten”, sen försvan all ork. Jag är så vidrigt trött om dagarna att jag mår illa. När väckarklockan ringer på morgonen så vill jag bara kasta den i väggen, trots att jag somnat relativt tidigt. När jag med mycket nöd och näppe kommit upp ur sängen med diverse pussar från min sexåring så vinglar jag, in i bokhyllan och trillar nästan av toastolen när jag går upp och kissar… Jag som för det mesta (normalt sett) alltid varit morgontrött har ändå oftast kvittrat som en lärka trots min trötthet. Nu känner jag mig arg som ett bi, vill inte svara på tilltal, börjar nästan gråta när jag inte hittar tröjan som jag tänkt ha på mig, är arg när jag skjutsar ungen till skolan (inte på henne men på alla medtrafikanter som jag blir grymt irriterad på.) Tröttheten, den är hemsk, annars brukar jag periodvis behöva “hjälp” med att somna, men insomningstabletterna skulle jag inte ens titta på just nu, finns det inga uppvakningstabletter??? Just nu känner jag mig farligt nära att ge upp jobbet, spelar ingen roll att jag kämpat som ett djur för att ta mig där jag är idag. Fan vad skönt det skulle vara att bara ge upp, lägga mig ner och dö! Jag har så mycket att leva för, älskar mitt liv, men säg det till min hjärna eller vad det nu är som styr detta elände..

tack och hej, leverpastej

Usch vad mitt inlägg från igår kväll var ”grinigt” och jag känner inte riktigt att jag är nöjd med det, men samtidigt så var det mina känslor igår så det får stå kvar. Ni vet, man är ju ganska I M P U L S I V, undrar hur det kan komma sig… *visslar*

Inte har jag bara fått kritik men visst är det så att jag är familjens svarta får, det pratas om helt ogenerat. Ni vet, det kan låta såhär: jo vi var på middag i helgen och då pratade vi med xxx och deras dotter/son, whatever har oxå mått dåligt och dom har ju haft det sååååå jobbigt och då berättade vi ju om dig och bla bla bla… Visst, jag förstår att det har/är varit jobbigt att vara förälder/syskon till mig, jag har varit jobbig på många sätt. Sen har det säkert inneburit mycket oro och sorg, det betvivlar jag inte en endaste sekund. Men återigen, det gör så jävla ONT att höra från dom om deras sorg över mig. Men efterson att jag är som jag är och inte vill såra någon så sitter jag tyst och lyssnar och bara tar emot, för det mesta iallafall. Det är oftast bara vid direkta angrepp som jag brukar reagera och då kan jag lätt börja gråta eller höjer rösten rejält. Då kan man få ett väldigt psykolgiskt svar som, men jag måste ju få säga hur det är… Som om jag inte redan visste det, tusenfalt….

Jag vet ju att dessa saker inte sägs för att såra mig och nog har de gjort hur mycket som helst för att hjälpa mig under alla  år. Hade det inte varit för dom hade jag haft skulder hos fogden, något jag förstått är mycket vanligt för människor med liknande problematik, det rör sig säkert om hundratusen, minst!!! Men som jag skrivit tidigare, det skulle kännas så skönt om man slapp höra om sina “misslyckanden” hela tiden. Tänk om nån jävel kunde vara stolt över mig. Fast det finns inget speciellt att vara stolt över. De saker som jag idag klarar av har ju inte varít en självklarhet för mig men för “vanliga” personer så är det det. Det är väl inget speciellt med att diska bort efter sig (nåja, för det mesta då) att betala räkningar i tid, att gå till jobbet, att ta sig upp ur sängen, att komma ihåg möten osv osv. Men för mig är det en STOR sak, det tar ALL min eneri, jag blir helt slut!

Ibland, som just nu, så önskar jag så förtvivlat att jag kunde vara som alla andra, NORMAL!

Fick så komma till PV för att träffa min nya kontakt och bli återaktuelliserad som det hette om jag inte minns fel! Säkert gör jag det för det där ordet ser skumt ut. Nåväl, vi pratade om varför jag vill bli utredd och på vilket sätt jag tänker att det ska kunna hjälpa mig. Jag lämnade oxå in alla tusen fråge formulär som hon hade skickat hem till mig och som jag med min ständiga sekreterare Ew fyllt i. När min timma var över så frågade jag vad hon själv trodde efter att ha hört mig berätta. Och hon sa på en gång att det för henne inte var någon tvekan om det. Det kändes skönt! Men jag undrade hur det kunde komma sig att min förra terapeut aldrig tänkt på det, vi hade ju kontakt i drygt åtta år. Men det är nog som hon sade (den nya) att under de åren jag gick hos Margit frekvent så var jag i så dåligt skick att de andra problemen kom i skymundan. Och ju bättre jag blivit desto mindre kontakt hade vi och sedan gick hon i pension. Dessutom så var det först för ca två år sedan som de på allvar började titta på vuxna med dessa problem. Hon (den nya) trodde att det var många som har det som jag och som saknar diagnos.

Nu är det ju inte så att jag har fått någon diagnos ännu, men jag ska få träffa en läkare och Nep teamet, det är väl de som ställer diagnoser. Antar att det blir en massa tester och sånt. Så var det då när min dotter utreddes. För övrigt så trodde hon (den nya) att jag kunde få påbörja medicinering redan efter att jag träffat läkaren, såvida hon eller han bedömde att jag behövde det, vilket hon (den nya) tyckte att det lät som av min beskrivning av hur jag har det.

Tänk, nu är bollen i rullning. Men som ni andra med liknande problem vet, så är det mesta lättare sagt än gjort. Jag är lite nyfiken på hur det kom sig att ni andra vuxna med Adhd och liknande blev utredda? Vilka sorts problem har ni haft under uppväxten. Är det vanligt att man känner sig annorlunda? I min familj ses jag fortfarande på som det svarta fåret, det fokuseras enormt mycket på vad jag inte klarar av ístället för att se hur mycket jag åstadkommit de senaste åren. Vilken resa jag gjort! Och jag har ju pratat med mina närmaste (familjen) rätt länge om möjligheten om att jag faktískt hade fler diagnoser än bara bipolär men har då ofta fått ett sånt där halvtaskigt leende eller syrlig kommentar. Om jag får Adhd diagnos så kommer det att bli så jävla skönt (förlåt alla svordomar) att skriva dom på näsan!!!! In your face!!!!! Ha! Jag är inte en looser, oansvarig, som aldrig lär sig, någon som man skäms för, det är faktiskt ett handikapp!

Jag hade aldrig någon bästis, vare sig som barn eller tonåring. Jag var en pojkflicka som gjorde en massa dumheter och var väl aningens dominant för att falla tjejerna i smaken. Och började jag umgås med någon så var det nog deras föräldrar som satte stopp för vänskapen, jag vet inte. Men det var kanske inte så kul att jag fått deras söta döttrar att klä av sig nakna och bli undersökna av doktor Katten, att jag lockat deras telningar att rymma hemifrån (även om det bara var till andra sidan av kvarteret) eller att jag hade visat hur man tuttar eld på något (förstoringsglas funkar bra) eller något annat av alla sattyg jag sysslade med. Nu som förälder så kan jag gott och väl förstå de andra föräldrarna, jag var som en kvinnlig Emil i Lönneberga fast gånger tusen och inte riktigt lika änglalik…

Som tonåring blev det lite värre saker, snatterier, fylla, sniffning, hasch, rökning, misshandel, rymmningar (inte bara till andra sidan kvarteret) och med tonåring så menas 13. WTF!!!! Min son som är 16 har inte gjort en av alla de gräsliga saker jag sysslade med som 13 åring, thank god! Konstig är det ju inte att jag liksom inte var populär hos andra föräldrar, men ont gjorde det i hjärtat lika förbenat. Anledningen till mitt något trista beteende som barn är väl inte en men flera. Dels att min barndom inte var så trevlig (minst sagt) dels som jag idag förstår genetisk, eftersom jag förmodligen har någon bokstavskombination dels att jag faktiskt är bipolär. En tung börda att bära för ett barn/tonåring och ger ju inte de bästa förutsättningar!

För att inte bli ensam, för vem vill vara det? Så drogs jag till andra ungar som var lika mig, som jag idag förstår oxå antagligen hade “från A till Ö” och oxå haft cement i sandlådan och trasiga leksaker. Och då lär man varandra de dumma saker de andra inte kan= INGEN BRA KOMBINATION, men vad göra?!

Tjejkompisar har jag aldrig varit utan, när jag bodde på Gäsjökollektivet (får berätta om det en anna gång som inte är idag) fick jag goda vänner som jag fortfarande har kontakt med (en del iallafall) och sen har jag ju mina systrar och “lillatytte ej att förglömma!  Och visst har jag lärt känna tjejer som jag på ett eller annat sätt hållit kvar kontakten med, men jag har aldrig känt att jag kommit dem nära, eller så har jag inte fixat att släppa dem inpå livet. Det är lättare med killkompisar på något sätt.  För något år sedan lossande det lite, sannolikt när jag började må bättre och hade börjat finna mig själv. Då “fick jag ihop det” med min yngsta dotters brors mamma, hänger ni med? Vi blev singlar samtidigt och hade småttningar båda två. Hon blev min räddning den sommaren (blev hypomanisk har jag förstått i efterhand) och jag blev förmodligen hennes. Många sena kvällar på hennes altan när barnen hade somnat blev det, med Campari och Sprite. Tankar om livet och en hel del gråt… Hon står mig fortfarande nära och betyder mycket för mig. Genom henne har jag lärt känna andra härliga tjejer som verkar kunna ta mig för den jag är (crazy och aningen annorlunda) och hon var oxå den som sammanförde mig med det liv jag har idag och jag har henne att tacka för att jag till sist träffade min älskling!

Life works in mysterious ways… För åtta år sedan träffade jag på Ew, på ett högst underligt vis. Då var hon 17 år och ganska barnslig som man oftast är då. (Inte för att vi ska tala om min egen mognadsgrad på den tiden… ) Det var något hos henne som jag fastnade för trots att jag på samma gång tyckte att hon var ett jävla pain! Men jag beundrade henne för hennes mod. Iallafall så har hon lixom hängt med i mitt liv och jag i hennes av en massa orsaker, något som jag är så innihelvetes glad för idag. För hon är min absolut bästa vän, I’ve got her back and she’s got mine, FOREVER! Vi kompletterar varandra på ett sätt som är helt magnifikt. Hon är mitt bollplank. Man säger att en vän är någon som vet allt om en och tycker om en ändå, det stämmer!  Jag har gjort några jävligt nasty things in my life och Ew, hon vet ALLT! Vi är så jävla lika trots att vi är två helt olika individer. Men vi har samma sätt att se på livet, samma livsåskådning på något vis… Även om vi förmodligen inte alltid kommer att umgås och höras av lika frekvent som vi gör idag så finns hon i mitt hjärta och jag i hennes. Det kan gå tusen år om det så vill men vänskapen kommer alltid att bestå! Hennes dotter känns nästan som mitt barn. Jag älskar henne vilkorslöst och hon finns alltid i mina tankar, jag saknar henne men man slipper det dåliga samvetet som kommer med ett föräldraskap. När jag lessnar är det bara att gå hem eller lämna över till mamma Ew, skönt! Jag är så glad för att jag har Ew, nu är livet precis som det ska vara och jag har, vid 36 års ålder, EN BÄSTIS!